To late to apologize

Alla har vi nog känt oss som världens mest ensamma person någon gång, kanske när man blivit sviken eller helt enkelt bara inte varit på rätt humör för att umgås med sina vänner. Frågan är vad man skulle göra om man faktiskt var väldigt ensam någon gång när man verkligen behöver någon vid sin sida som mest... Visst, det mesta går att ta sig igenom alldeles ensam men nog är det alltid lättare att göra med familj och vänner vid sin sida.

Det finns människor i min närhet, kanske inte absoluta närhet utan snarare i någon slags yttercirkel till kedjan där alla relationer är sammanvävda men ändå, som inte kan ta hand om människor och relationer till dem på vettiga sätt. Detta stör mig något sjukt, mest för att det är väldigt synd om er den dagen ni behöver dem som mest och det inte finns någon kvar att stötta er i det tuffa eller jobbiga ni går igenom. Till slut kanske ni inte ens har någon att ringa och tala om bra saker för. Då är det illa. Riktigt illa.

Folk snackar om att leva livet. "Skit i vad som händer, lev livet!" är ett motto som tycks finnas inpräntat i alldeles för många personers hjärnor och som folk faktiskt lever efter. Men visst, lev livet. Men lev inte livet på ett sådant sätt att ni kan riskera att förstöra relationer med människor som kan komma att vara viktiga för er senare i livet, det är inte värt det.
Njut istället av det ni har, när ni har det, och glöm för fasen inte att tänka lite på morgondagen då det faktiskt är ett faktum att det kommer en sådan också. För det är vännerna som åtminstone ska finnas kvar när allt annat försvinner.

Jag påstår inte att jag eller någon annan är perfekt. Alla gör misstag, och det är positivt- så länge man lär sig något av dem och inser att man faktiskt gjort fel. Det kan vara svårt. Kanske är det så att man faktiskt inte vet vad man har förrän man saknar det som mest.


-
Du är stark, sjukt stark och värd fruktansvärt mycket bättre.