En sorts konst

Det är väldigt intressant, det där med att vara ganska uppmärksam av sig. Det kan bli ännu mer intressant om man försöker ta reda på information om saker man har upptäckt. Och ytterligare snäppet värre blir det om det är mer än en person inblandad och det visar sig att dessa säger olika saker till sina nära vänner så att ord står mot ord. Ännu mer intressant när inte de vet sina misstag osv, ni fattar. Sen kan man ju välkomna sig själv ner på jorden igen genom att intala sig själv att man egentligen inte har en enda liten pytteanledning att bry sig, men det är ju valfritt.

Men det där om att ljuga rakt upp i ansiktet för sina riktiga vänner, det är faktiskt väldigt sjukt. Varför ljuger man? Är det för att skydda eller hävda sig själv?
Vare sig man ljuger för att göra något av dessa så är det fortfarande förbannat sjukt varför. Alltså, nu syftar inte jag på små, vita lögner om varför man kom senare än man hade bestämt, eller att man har för ont i huvudet för att ses och grejer utan lite tyngre grejer som ni kan använda er fantasi själva för att hitta på exempel på, för att om jag gör det nu blir så faller lite hela idén med det här inlägget, då min fantasi inte är nådigt dålig för tillfället.
Skulle man hävda sig själv, så faller ju hela grejen när någon genomskådar en lögn och man faller ner i ett träsk av lögnare, där "vännerna" placerar än och sedan börjar betvivla minsta lilla sak man säger. Och jag skulle nog kunna tänka mig att det inte är jättelätt att ta sig upp därifrån.
Är det för att skydda sig själv så kan man ju undra varför personen i fråga är vän med "vännen", då "vännen" inte tycks ha med någonting att göra. Och det är ju också ganska konstigt..
Ärlighet varar längst. A L L T I D! Tänk på det.