Start of something new

Faktumet går inte att neka. Det är verkligen början på något nytt, vare sig folk vill eller inte. Det är nu tjugohundranio. Tjugohundraåtta har vi lämnat bakom oss, för alltid! Sorgligt eller bara skönt, vilket som men här kommer min summering av året som gått.

Året började på ett annorlunda sätt. När tolvslaget här hemma inträffade låg jag i en säng, med väldigt hög feber i ett väldigt varmt land ganska långt härifrån. En trevlig vistelse, förutom de två sjukdomarna jag drog på mig under de dryga två veckorna som jag var där. Någonting som är glömt nu, som egentligen inte spelar någon roll alls. De första dagarna på året så inledde jag ett nytt förhållande, ett förhållande som kom att vara kort och jäkligt intensivt. Det är mitt förhållande med Stieg Larsson som jag talar om. Kemin mellan mig och hans verk bara blixtrade till, och jag var fast.

När jag kom hem i mitten av januari blev det nästan direkt klart med ny fotbollstränare för oss i Nässjö FF:s damlag. En man vid namn Håkan skulle nu ta över rodret och coacha oss igenom vårt första år som damlag. Vid samma tidpunkt inträffade också det omöjliga, som visade sig vara möjligt - vi lyckades med bedriften att träna i två månader på skiftande underlag utan att några av oss i laget fick några bestående men i form av knäskador eller liknande. Det ni!

Ett tag, mitt i allt detta så hade vi en kris i laget eftersom att man i vissa sällskap har en förmåga att göra en höna av en kyckling. Så var det här, och vi fick skit inifrån föreningen på internet utan att egentligen ha gjort någonting. Tränarduon Håkan, och Niklas som också tränade oss då hoppade av, för att sedan ena halvan efter ett par veckor skulle komma tillbaka i form av Håkan. Alla parter lovade förbättring, ett löfte som höll ett tag iallafall!

Med på träningarna fanns också vid den här tiden en dam vid namn Dana Alashkar. Dana kom från Irak och kunde knappt någon svenska och var inte heller speciellt duktig på engelska. Kommunikationen fungerade alltså sådär, men trots det lyckades vi förstå varandra efter ett tag. Det var av Dana som smeknamnen Friday och Sun kom till, till exempel.

I, låt oss säga, slutet av april så befann jag mig på Skogsvallen för att göra ingenting, precis som jag brukar göra på den tiden av året. Jag gillar atmosfären där uppe då och mår uppriktigt talat bra av att vara där, och bara tänka eller prata lite med folk där. Junis kom fram och började prata med mig, det ena ledde till det andra och hux flux så var jag skribent och fotograf för hemsidan. Detta gav mig två lag att känna mig lika delaktig i, både damlaget där jag själv spelar och herrlaget som jag var med på tio bortaresor och nio hemmamatcher som alltiallo, men främst då som sagt fotograf och skribent. När herrarna den 27 september gick upp i tvåan var jag lika lycklig som alla andra som sjöng segersången och hade kaxiga vinnar t-shirtar på sig. Jag blev som en del i det laget efter att ha varit med i både med och motgångar, samt två resor tur och retur till Katrineholm.

Sommaren flöt på utan några större bravader. Skolavslutningen kan ha gått lite blött till, men det är sånt som går över. Midsommar firade jag med Sudden, och vi två sprang runt i hela stan och träffade folk. Det var väldigt trevligt, men lugnt för våran del. Halmstad lyckades jag ta mig till även detta året. I år med tillskott som Viktor och Johanna på besökarlistan. För att aldrig glömma det så säger jag även polly. Ni som vet, ni vet. Ni andra vet inte, helt enkelt.

På hösten så fick vi en ny tränare, Kent vid sidan av Håkan. Kent kom precis lagom, för om vi säger så, så fanns det en tunn, tunn tråd som gick igenom hela laget på bristningsgränsen. Kent kom här och tillförde två trådar till, som flätades ihop med den första och gjorde länkarna mycket starkare. En för alla, alla för en brukar vi ju säga.

Jag började även om ettan, varför vet alla som läser detta förmodligen redan. Är det någon som inte vet så kan ni leta lite längre bak i bloggen, dock är det inget allvarligt utan bara lite konstateranden som lett till detta.

Hösten har varit precis lika grå och tråkig som vanligt. Ensam också för den delen, men det har mina kära vänner sett till att jag inte har märkt. Det tackar och bugar jag för. Min sjuttonde födelsedag, den femte december var inget annorlunda. Synd bara att det är nu som det verkligen börjar märkas hur mycket yngre jag verkligen är jämfört med till exempel Emma som fyller i januari eller Emmi i februari. Julafton firades med släkt, där vi konstaterade att jul utomlands är bättre. (förlåt, alla ni traditionella- det är bara vår åsikt) Juldagen var som vanligt fullt ös på, med släktmatcher i både fotboll och hockey samt sysslingkalas för mellanfinnen.

Den sista dagen på 2008 hade väl kanske jag tänkt skulle bli lite annorlunda än den blev men allt till trots så blev även denna kvällen mycket, mycket lyckad! Bravader av alla möjliga slag utspelade sig under hela kvällen men eftersom att det nu är nytt år så lämnar vi väl det bakom oss.

--

Till sist så vill jag bara tacka en person som gjort -08 till ett mycket bra år, speciellt mycket. Sofia, tack! Detta året har vi äntligen lärt känna varandra "på riktigt" efter "bara" sju år i samma fotbollslag. Men det är bara början, det är jag helt säker på och det hoppas jag att du är också. Jag älskar dig min vän, tack!

Tack för mig! I'll blog you tomorrow!