Den verkliga sanningen

" Vi är rätt så pigga på att le i mjugg när indianerna dansar sin regnadans och tror att det hjälper. Inte heller kan vi förstå hur någon kan tro att medicinmannen har någon slags särkild kraft att hjälpa sjuka och döende, kanske med en äcklig smörja som han själv blandat ihop. Hur är vi själva då? Vad tänker andra om oss och våra fina traditioner som vi inte kan tänka oss att leva utan?

Svaret:

Det var en gång en ung afrikan som under ett år besökte ett land på norra halvklotet. Detta är ett mycket exotiskt land med djurälskande invånare, började han sin berättelse vid återkomsten till sin hemby. Några dagar i början av solperioden dyrkade de med stor iver sin fjäderfän. De smyckade sina hem med hönsfjädrar i olika färger och bilder av kycklingar, de åt ägg av olika konsistens, de klädde ut sina barn, tände eldar och smällde av raketer. Det var någin slags ond gud som de försökte skrämma bort.

Senare på året när solen, som alla dyrkade, stod högt på himlen klädde de en stång med blommor och blad. Sedan dansade de i ring och sjäng sitt hemlands vemodiga visor. Särskilt minns jag hur de härmade grodornas ljud och rörelser.

När kvällarna blev mörkare flockade sig människorna kring enkla ljuslågor. Nu hade de vuxna haklapp och små mössor på sig.- De djur som nu hyllades, det var små dyra skaldjur, åt de tillsammans med starka drycker som detta folket älskar.

Det hemskaste hände mig när nätterna var som längst och mörkast. En natt öppnades min dörr och en mängd kvinnor i fotsida klädnades trängde in i mitt rum. En kvinna hade ljus i håret och allesammans sjöng de om hästar och katter.

I detta land hörde jag sällan någon prata om sin gud. Men jag fick vara med och se, när de firade den stora grisfesten. De anrättade grisen på många sätt och när de på första dagens afton hade ätit- DÅ kom deras gud. Ja, de sa ju aldrig att det var så men nog förstod jag. Han liknade vår gamla medicinman med mask för ansiktet och underliga, röda kläder. Han hade dyrbara gåvor med sin till människorna som blev glada och lyckliga. Sedan försvann han igen. De sa att han brukade komma till dem en gång om året.

Han avslutade sin berättelse: Detta är ett mycket underligt och exotiskt folk. "